I mars 2008 föddes vår underbara O.
O lärde sig aldrig krypa utan satt med benen i "skräddare" och hasade sig fram. När O var 19 månader (alltså en 1 månad senare än det som räknas som "normalt") lärde han sig gå. Mina undringar kring detta och runt O:s ganska dåliga balans nonchalerades av vår dåvarande BVCsköterska som sa till mig att "alla barn är olika, du är en nervös förstagångsmamma". Dessa ord har verkligen etsat sig fast i min hjärna.
När O var ca 2 år fick vi träffa en läkare på BVC som sa att O på hans tid kallats plattfot och att en idag inte gör nånting åt det.
När O var ungefär 2,5 år gammal sökte vi vård eftersom vi såg att det var någonting annorlunda med hans fot och både vi som föräldrar och hans förskolepersonal tyckte att O hade dålig balans och rörde sig annorlunda än de andra barnen.
Efter några månader fick vi komma till Ortopedmottagningen och den läkaren undersöker O:s fot (inte benen, inte höfterna, inte ryggen) och säger att han ska få en nattskena. Denna gjorde att O:s hälsena sträcktes ut men även att O började ha så ont på nätterna att han ett flertal ggr varje natt skriker rakt ut.
Månaderna rullar på och vi accepterar att O är ostadig, han ramlar lika ofta, men vi gör inget speciellt åt det. Förrän december 2012 (O är då 4 år och 8 månader gammal) och vi får återigen komma till ortopedmottagningen på samma sjukhus där vi var 2 år tidigare. Vi får träffa en ny läkare som undersöker O grundligt. (Tack alla högre makter!) Hen ser direkt på O:s rygg att det är någonting och remitterar O till röntgen. Denna gjordes i januari 2013 och visar att O har vid det tillfället 48 grader skolios, sneda höfter och olika långa ben.
I maj 2013 fick O sin bostonkorsett som han sedan dess i stort sett haft på sig dagligen, 23 timmar varje dygn.
Texten ovan är informativ, om hur det kan gå till att en ung patient diagnosticeras med allvarlig skolios. Den säger ingenting om alla de känslor vi som föräldrar och O själv känt och fortfarande känner. Den säger ingenting om att bli bemött med undran över varför vi sökt läkare, ingenting om att se sitt barn ramla gång på gång fast det inte finns någonting att snubbla på, ingenting om alla de andra besvär O har på grund av sin skolios och korsett.
Jag känner väldigt mycket kring O:s skolios, som titeln antyder, ilska över att ingen upptäckte det tidigare, jag är arg på mig själv för att jag inte stod på mig mer innan, ledsen för O:s skull att han ska ha så ont, vanmakt känner jag inför hur lite information vi nu får kring O:s behandling i framtiden och att vi som föräldrar ska behöva ringa gång på gång för att få reda på minsta lilla kring hur läkarna tänker. Jag är så fruktansvärt arg på vårt försäkringsbolag vi har till O för att de avsvurit sig minsta lilla ansvar vad gäller ersättning till O om alla problem som kan härledas till skoliosen. Jag får vansinnigt dåligt samvete när jag tänker att det kunde vara värre, han kunde haft det eller det eller det. Jag är tacksam för att vi ändå bor i Sverige, att han får vård. Jag är ledsen för att vi inte bor i Spanien eller Tyskland eller England där de har en annan behandling av skolios. Jag får dåligt samvete mot O:s småbröder för att jag hela tiden tänker på O och hans behandling. Jag är arg på mig själv för att jag oroar mig så mycket. Jag känner sådan ilska när O berättar att han blir retad och putad och slagen på förskolan för att han kommer efter de andra barnen i samma ålder eftersom han inte kan göra samma saker som de. Jag är tacksam för att pedagogerna på hans förskola hjälper honom så mycket. Jag blir vansinnig inombords men visar det inte utåt när personer får höra att han har skolios och säger "ja men det har ju var och varannan, det är ju inte så farligt". Jag är glad att skoliosen upptäcktes men arg för att det tog så lång tid.
Jag är trött på att känna saker.
